Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Ärendet är ett av de många som på sedvanligt vis processats i den kommunala beslutsordningen. Gången är densamma som i många andra byggärenden: ett förslag till detaljplan läggs, de politiska partierna reagerar och den lokala opinionen väcks. Beslut tas, överklagas, omarbetas och överklagas igen. Nu föreligger ett förslag om cirka 110 bostäder belägna invid den gamla fotbollsplanen i parken, bostäder som ska ligga i maximalt fem våningar höga byggnader, byggnader som i sin utformning ska harmoniera med den ursprungliga seminariebyggnaden.
Det senaste förslaget är mer diskret, jämfört med tidigare förslag. Bebyggelsen är hänsynsfullt utformad och hushöjd, placering på den stora tomten och påverkan på omgivningen har också tonats ned.
Men vad hjälper det? Det blir likafullt en privatisering av ett stycke grön park i Uppsalas norra delar och samtidigt ett utraderande av en klassisk utbildningsmiljö i Uppsala. Den potential parken har för att bli en välbehövlig grön lunga i de norra stadsdelarna tas inte tillvara.
Förutsättningarna för ett bygge är att ägaren av marken planerar för bostäder. Något annat är inte att vänta sig av ett byggnadsföretag som köpt tomten för att kunna förse Uppsala med bostäder. Så den första spiken i likkistan slogs ned redan när kommunen sålde marken till byggföretaget. Men mycket vatten har hunnit rinna under broarna över den intilliggande Fyrisån sedan dess och i dag finns en insikt om bristen på grönytor för allmänheten i Luthagen och omkringliggande områden.
Den befolkning som flyttat till de nybyggda bostäderna på Cementgjuteriets gamla område samt på Klockarängen har inte mycket grönområden att andas ut på. Om parken byggs ut enligt de senaste planerna kommer visserligen en mindre yta att vara tillgänglig för allmänheten.
Men tänk efter! Sannolikheten för att andra boende i området skulle tränga sig in i Seminarieparkens utbyggda delar med en picknickfilt är rätt liten. En utbyggd park enligt planerna kommer otvetydigt att uppfattas som privat område.
De planerade bostäderna i Seminarieparken får säkert högt attraktionsvärde. De som kan köpa en bostad får en fantastisk boendemiljö. Men genomförs planerna går alla de som bor i närområdet miste om en lika fantastisk allmän park.
Det finns fortfarande tid för en lösning, där byggföretaget får en annan tomt i utbyte och kommunen får möjlighet att anlägga en park, till glädje för alla.
Kersti Kollberg