Insändare: Därför borde Seminarieträdgården hedras än mer

Seminariet och seminarieparken med sin omdiskuterade byggplaner. Foto: Niklas Skeri

Insändare2025-04-10 UNT

Många som besöker dagens Seminariepark uttalar sin uppskattning och tycker den är fin. Tyvärr är de ovetande om anläggningens kulturhistoriska värden, den folkskollärarutbildningen som bedrevs där, och som präglade hela kvarteret med dess nationalromantiska byggnader, park och trädgård.

Styrelsen i Seminarieparkens vänner har sedan den omstridda detaljplanen för kvarteret Seminariet vunnit laga kraft ansett att det som blev kvar som allmän park skulle synliggöra trädgårdens kulturhistoriska värden. I den omstridda detaljplanens planhandling tydliggjordes trädgårdens värden på så vis att den återspeglade de ursprungliga odlingsytorna och växtligheten i parkdelen.

I ett upprättat exploateringsavtal mellan kommunen och Bonava ingår både ritningar och beskrivningar av hur de viktiga historiska delarna ska synliggöras. Trots de inslag som bevarats i kommunens förslag på parkens utformning ser vi att det finns flera insatser som kan göras för att hedra minnet av Seminarieträdgården. Vi vill med andra ord få kontakt med stadsträdgårdsmästaren och ordförande för Gatu- och samhällsmiljönämnden för att diskutera vad som i dagsläget kan göras för att följa de ovan nämnda beslutade dokumenten.

Det går naturligtvis inte att återgå till trädgårdens ursprungliga utformning men med enkla åtgärder kan karaktäristiska inslag återskapas. Tillsammans med en informationstavla med bilder och ursprungliga ritningar på trädgårdsanläggningen kan stora kulturhistoriska värden som visar folkskoleutbildningens betydelse för vårt välfärdssamhälles utveckling synliggöras. Ett bildningsideal som måste ges den respekt det förtjänar och göras känt för fler.

Utan våra tidiga och framgångsrika överklaganden hade kvarteret Seminariet varit ett ordinärt bostadskvarter – där trädgården för alltid varit utplånad.

Karin Ericsson, ledamot i Seminarieparkens vänner
Thomas Back, ordförande Seminarieparkens vänner,
PO Sporrong, styrelseledamot Vårda Uppsala

Insändare: Förslag om stadspark vid Fyrishov en käftsmäll

Att Uppsalas stadsutveckling inte handlar om demokrati utan om makt kan inte ha undgått någon vid det här laget. Det skriver Thomas Klang.

Det senaste exemplet är förslaget om den nya stadsparken vid Fyrishov (UNT 12 juni). Förslaget kan ses som en sista käftsmäll till alla som i över tio år har kämpat för en upprustning och byggnadsminnesförklaring av Seminarieparken, belägen på andra sidan ån. Där har samma politiker som i tidningen glatt poserar på bild, Erik Pelling (S), Linda Eskilsson (MP) och Tobias Smedberg (V) bestämt att det ska byggas bostäder, vilket kommer att ruinera Sveriges hittills bäst bevarade Seminariemiljö på det mesta av dess kulturhistoriska värde.

I reportaget motiverar kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling den nya stadsparken på följande sätt: ”Den här delen av staden har mindre tillgång till parker och dessutom längre till stadens naturreservat”, det vill säga samma argument som Seminarieparkens Vänner och Föreningen Vårda Uppsala med flera framfört i flera år för att freda Seminarieparken från byggenskap. Uttalandet kan också ses som ett indirekt erkännande av Erik Pelling att en Seminariepark i nedbantat skick inte kommer att bli stor nog för att fylla områdets behov av en större park, typ stadspark, tillgänglig för alla.

Utan nya bostäder och i upprustat skick hade Seminarieparken mycket väl kunnat bli den stadspark som området så väl behöver, med gräsmattor för picknick och solbad, med en stor fotbollsplan för lek och bollspel och med blomsterrabatter, fruktträd och bärbuskar till lust och glädje för alla, alltsammans i en arkitektoniskt och kulturhistoriskt enastående vacker miljö.

Den bebyggelse som nu ska tillkomma i Seminarieparken hade utan vidare kunnat flyttas till andra sidan ån där den nya stadsparken nu ska ligga, om bara viljan hade funnits. Området där skulle mer än väl ha räckt till både bostäder och en park.

Nu berövas vi alltså den park som vi ville ha, Seminarieparken, och får i stället en park som ingen har frågat efter, den nya stadsparken. Kan bristen på medborgarperspektiv i stadsplaneringen illustreras tydligare?