Artikel i Uppsalamagasinet Luthagsnytt juni 2020
När jag i mitten av maj cyklar hem från Fyrishov tar jag vägen förbi Seminariet. Till höger spelar ett tiotal ungar fotboll på gräsplanen. Till vänster blommar och doftar två yppiga häggar och bakom dem leker en dagisgrupp. De vanvårdade äppelträden blommar efter förmåga. En sådan rikedom att ha en stor grön oas med massor av olika trädslag, buskar, historiska byggnader, fågelsång. Att den finns kvar är absolut ingen självklarhet, sedan 2009 har denna trädgård hotats av omfattande explatering.
När universitetets lärarutbildning fick nya lokaler i Blåsenhus stod den präktiga seminariebyggnaden oanvänd. I den då gällande översiktsplanen hade trädgården reserverats som en stadsdelspark, sådana skulle finnas här och där för att människor skulle kunna få frisk luft och grönska inom gångavstånd. Den här delen av Uppsala är väldigt hårt exploaterad och det finns ingen annan mark att tillgå för en så stor park. Men plötsligt, 2009, var tomten såld.
Nuvarande detaljplan tillåter inte nya tillkommande byggnader på området annat än för allmänt ändamål. NCC ville naturligtvis tjäna så mycket pengar som möjligt och lade fram ett chockerande förslag: Hela kvarteret skulle kringgärdats av höga bostadshus som helt skulle skymma Seminariebyggnaden. Trädgården skulle anpassas till det nydanade området. En så kraftig utbyggnad skulle förstås också medföra väldigt mycket fler bilar i ett område där det inte finns några stora gator och där bommar plötsligt går ner. Till dem som yttrade sig hörde Länsstyrelsen och Kulturnämnden, som framhöll hela kvarterets stora historiska och kulturella värde och avstyrkte planförslaget. När Seminariet byggdes skulle alla folkskollärare som utbildades också kunna anlägga en skolträdgård och här fick de lära sig hantverket. Avsikten var att stärka folkhälsan och lära barn äta frukt. Som minne finns en mängd äppelträd och en äppelkällare. De svenska folkskolorna, där alla flickor och pojkar gick i samma klasser har varit avgörande för vår välståndsutveckling. Det är ett riksintresse att bevara denna miljö.
Men planen drogs inte tillbaka.
Föreningen Seminarieparkens vänner (SPV) bildades 2011 och startade en namninsamling som resulterade i att 6 350 protesterande namnunderskrifter överlämnades till kommunstyrelsen i april 2012. Planerna överklagades alltså återigen. Tiden gick och trädgården fortsatte att förfalla.
Under tiden har Uppsala musikklasser och Folktandvården med flera flyttat in. Näraliggande Börjetull och Librobäck bebyggs, tätt och högt. Ytterligare bostadshus reses här och där. Seminarieträdgården används flitigt och är till stor glädje, även för flera rödlistade arter.
Föreningen SPV har en webbplats seminarieparken.se som innehåller massor med historik och debattartiklar som samlats genom åren. Fortfarande kommer insändare in till UNT ganska ofta, och alla är de negativa till utbyggnad. Facebookgruppen Rädda Seminarieparken i Uppsala! har 1700 medlemmar.
Vad ska hända nu?
Kommunen har ingen lust att köpa ut Bonava (NCC har omorganiserats) från marken. Bonava är villig att byta till sig annan mark i Uppsala. Det är alltså fråga om pengar. Bonava har lagt fram ett nytt detaljplaneförslag med mera anpassade hus och 110 lägenheter, men utseendet är till intet förpliktigande. Detaljplanen bestämmer bara om volymer, inte estetiska vädren. Bonava äger rektorsvilla, vaktmästarbostaden och äppelkällaren idag och kommer fortsätta äga dem efter detaljplanens genomförande. De kommer då att styckas av som egna fastigheter och försäljas som privata bostäder. Rektorsvillan kan även försäljas som en byggnad för skola, kontor eller café. Kommunen lär ha åtagit sig att sköta parken, alltså det som blir kvar av den. Yttrandetiden för detta nya förslag har gått ut. Så nu väntar kommunens beslut som kommer att överklagas om kommunen inte ändrar ståndpunkt.
Vad vill de politiska partierna?
SV frågade härom året ut de politiska partierna i Uppsala om deras ställningstagande. Helt negativa till utbyggnad är Centern och Sverigedemokraterna. Övriga partier stöder utbyggnad mer eller mindre entusiastiskt. Jag tror att ett av problemen är att så få medborgare är partipolitiskt aktiva. Att ”lyssna på rörelsen” är omöjligt om ingen rörelse finns. Partierna har glidit bort från medborgarna och medborgardialoger sker bara i valtider.
Framtiden
Om vår framtid är inte lätt att sia, och nu har coronapandemin medfört att Sveriges framtida ekonomi är extra oviss. Bostadsmarknaden är i gungning, och förhoppningsvis måste de vilda planerna på utbyggnad av staden krympas rejält på kort sikt. Men på lång sikt måste kvarteret Seminariet och dess bebyggelse skyddas, förslagsvis genom att ett kulturreservat bildas. Jag avslutar med en förhoppning att alla som vill bevara kvarteret Seminariet engagerar sig genom att ansluta sig till lämplig förening, skriva insändare, prata med politiker och vara uthålliga.
Maria Wold-Troell